Ny adress
Hebron 27/6
Idag besökte vi staden Hebron som ligger 36 km söder om Jerusalem. Staden ligger på Västbanken och har anor fran flera tusen ar fore Kristus. I den centrala moskén ligger Abraham begravd liksom hans två söner Jakob och Isak. Moskén omges av en pittoresk gammal stad med laga hus byggda i vit sten med turkosfärgade balkonger och fönsterluckor. Gatorna ar smala och slingriga och leder in i valv under byggnaderna dar det inryms basarer.
Hebron, eller Al Khalil som staden heter på arabiska, skulle kunna vara en idyll, men Hebron ar idag en av de farligaste städerna på Västbanken. Sedan 1979 har bosättare flyttat in i delar av Gamla stan. Det bor idag flera hundra bosättare här som är de mest aggressiva på hela Västbanken. De kastar stenar, ibland skjuter och till och med dödar sina palestinska grannar. Vi vandrar på Martyrernas gata i centrala Gamla staden. En gata med marknad och full av liv. Mitt på denna gata ligger helt plötsligt en israelisk militärkontroll. Här måste vi visa pass och gå genom en metalldetektor. På andra sidan av kontrollen möter oss en helt annan värld. Det är som att komma till en död stad. Det går en rysning genom hela kroppen. Trots att staden fortsätter att vara lika pittoresk och vacker på denna sida finns här inget liv. Fönsterna och balkongerna är stängda och täckta av galler. De tidigare butikerna på gatuplanet ar igenbommade, Davidstjärnor är sprayade på varje dörr på denna sida av gatan. Ibland ser vi grupper av bosättarman med sina traditionella långa skägg, kippor och stora Kalashnikovs, vandra pa gatan. Inga palestinier vågar sig ut på denna gata. De som har ingångar från denna gata måste lämna sina hus genom att gå upp på taket och ta sig till ett annat hus. Här och var sitter det unga grönkladda Israeliska soldater försedda med vapen som nästan är större än deras egna kroppsbyggnad. Tystnaden gör atmosfären tung.
Vi lyssnar på historier om hur en av de mest aggressiva bosättarkvinnorna stoppat upp en stor sten i munnen på Hashims systerson och mosat hans tänder med stenen, eller hur han hindrats från att plocka sina oliver trots utfärdat tillstånd från israeliska domstolen. Hashim har flera gånger hotats för att få honom att lämna sitt hus då det ligger precis bredvid en bosättning i centrala staden. For några dagar sedan stod det en bosättarkvinna utanför hans fönster med flera av sina barn. Hon hade tittat in genom fönstret och sagt att nästa gång kommer jag tillbaka med mannen, vi kommer att döda dig och dina barn och våldta din fru. For bosattarna ar detta deras religiosa rätt att leva här. Vissa tror att alla deras synder kommar förlåtas om de dödar en "arab". Det trodde Gynekologen Dr Goldstein som 1994 tog sig in i Abrahammosken och sköt ihjäl 29 och skadade ett hundratal palestinier som samlats for morgonbön. Idag hyllas han som martyr vid sin gravsten som ligger på en av bosättningarna. Med bosättarna har det följt ett militärläger och israeliska soldater. Deras uppgift ar att enbart skydda bosättarna. Detta betyder att de inte ingriper trots att palestinska barn skadas framfor deras ögon, det betyder också att de står med när de palestinska husen attackeras och plundras av bosättarna. Något som strider mot Genèvekonventionen, då ockupationsmakten har ett ansvar att även skydda den ockuperade befolkningen.
Men det finns ett litet hopp. Vi träffar representanter från den Israeliska gruppen Breaking the Silence som samlar på vittnesmål från israeliska soldater i Hebron. Vi träffar ISM, international solidarity movment, som sitter på martyrernas gata for att utgöra vittnen for aggressionen. Vara guider ar från Ekumeniska följeslagarprogrammet SEAPPI. Varje dag följer de barnen som har sin skolväg på Martyrernas gata. Hur länge ska detta få fortsätta. Var ar rättssäkerheten?
Pa gatan står en turistbuss som fört hit framtida bosättare for att visa området som en mäklare visar sina hus. Kanske någon av besökarna nappar och flyttar hit.
Sahar Nejat
Inresan
Efter ett tag kallas jag in till en israelisk soldat som förklarar att hon ska stalla ett antal frågor "for security". Är du saker på att Saltsjö-Boo, där du ar född ligger i Sverige och Inte i Iran? Är det säkert att du ar född i Sverige, vad heter din far? Vad heter din farfar? Varför är du har? Varför vill du se PGS projekt? Vad är PGS? Sedan åter till vänrummet, ännu en timmes väntan i total ovisshet, varpå jag åter kallas på intervju. Nu är det en ny soldat som ställer samma fragor, ?Boo, ligger inte det i Iran - är du säker?, de registrerar min e-post och telefonnummer. Hänvisas åter ut till oviss väntan.
Under hela tiden vet jag att åtta personer väntar på mig utanför flygplatsen "Väntar fortfarande på mitt pass" SMS ar jag ut till dem nar två timmar har gått. En palestinsk man berättar att han ar från USA, han hade hyrt en hyrbil för att ta sig till sina släktingar, men bilen har han antagligen nu missat. Hur lång tid tar det undrar jag? ?Ingen vet, svarar han, ibland två timmar, ibland fem timmar, ibland får man inte komma in?. En ung palestinsk man har tappat tålamodet och ber upprört om att få veta något. Den kvinnliga soldaten vrålar tillbaka att om han inte håller sin käft så kommer det ta väldigt lång tid, och är han riktigt otrevlig kommer han inte komma in över huvud taget. Efter tre timmars väntan hör jag mitt förnamn, "Sahar", du kan gå nu, ditt bagage finns i Lost and Found avdelningen. Jag går, men känner mig nu hårdbevakad då jag är registrerad från topp till tå. ?It is for security? ekar det i mitt huvud.
Sahar Nejat
Förtryckets teknik
Hur många olika typer av vägspärrar finns det? På hur manga olika sätt är det möjligt att avbryta eller fördröja en rörelse längs med en väg?
FN:s samordningskontor för humanitärt arbete på de ockuperade palestinska terroritierna www.ochapt.org vet. Stum sitter jag, tillsammans med bland annat åtta andra PGS-are, och tar del av samordningskontorets uttömmande genomgång av vägspärrarnas metodologi, sådan den utmejslats och verkställs av Israel på de ockuperade palestinska territorierna.
Med en generös tolkning så återstår nu 60 % av Västbankens territorium till palestinierna. Det är ett förminskat lapptäcke utan sömmar: vägspärrarna skär effektivt av palestinierna från varandra och omvärlden.
Hur ska det här tolkas? Hur kan det här förstås och förklaras, som fenomen?
Det går kanske inte att hitta omedelbara och självklara historiska paralleler till händelseutvecklingen, men väl relevanta tolkningsschemata för den. Att hindra, försvåra och kringsskära rörelser är ju självfallet ett klassiskt tecken på att en regim ? politisk, ekonomisk eller annan - är ofri.
Hos totalitära regimer är det följaktligen nödvändigt att begagna sig av en uppsättning skarpa regler för rörelser inom, från eller till regimens territorium. Rörelsereglerna gäller emellertid vanligtvis inte lika för alla, utan vissa grupper, de som i någon bemärkelse innehar makten, har större rörelsefrihet än andra.
Tillämpningen av reglerna präglas därtill ofta av godtycklighet. Anledningen härtill är lika stötande som enkel: reglerna är inte rationella, relevanta eller proportionella i förhållande till något samhällsnyttigt mål, utan reglerna är ytterst enbart till för att upprätthålla regimen. Genom den godtyckliga tillämpningen uppnås en chikanerande effekt, som visar och upprätthåller makt.
Det går inte att tänka förbi Edward Said när vi resonerar kring rörelseofriheten på de palestinska territorierna. Med den analytiska verktygslåda han lämnade som eftermäle till humanismen, hittar vi äntligen i vårt ärende den för alla samhällsfenomen så eftersträvansvärda Beteckningen: kolonialism.
Ingreppen på rörelserna från, till eller genom de ockuperade palestinska territorierna följer nämligen sällsynt tydligt kolonialismens logik. Den repertoar av rörelsehinder som Israel sjösatt borde studeras noggrannt av varje bedrivare av kolonialistiska projekt. Ett metodutbyte mellan till exempel Marocko och Israel, om ockupationerna av Västsahara respektive Palestina, torde ligga nära till hands.
Bevekelsegrunderna må därför variera mellan kolonialmakters strävan att härska över ett territorium. Men kolonialismens tryne är alltid lika illa dolt när vi rör oss i utkanten av territoriet och synar dess sömmar ? som vid de israeliska vägspärrarna på de ockuperade palestinska territorierna. På dessa områden begagnar sig Israel idag av förtryckets teknik.
Mot palestinierna.
Jerusalem 2007-06-26
Efraim Gomez
Palestinagruppen i Stockholm
PGS-resa 26/6 - 4/6
Raden längst fram: Lisa Norman (reseledare, PGS förbundsstyrelse), Kim S Aguayo (PGS kansli) Sahar Nejat (PG Stockholm), Evelina Sjöstedt (PG Sundsvall).
I mitten: Taha (taxichaufför - och vän till PGS)
Längst bak: Åsa Norman (Lisas dotter), Per Gustin (förbundsstyrelsen) och Efraim Gomez (PG Stockholm)
Denna PGS-grupp befinner sig nu på resa i Palestina. De bor i Östra Jerusalem men kommer att besöka Betlehem, Hebron, Jeriko, Nablus, Golan höjderna m.m. De har lovat att blogga om sina upplevelser.
Anna Wester
På väg till PGS kontor
Foto: Yvonne Fredriksson
Jag bor i en liten by som heter Ram som ligger mellan Ramallah och Jerusalem. För att jag ska kunna ta mig till PGS kontor som ligger i Jerusalem är jag först tvungen att passera checkpointen/ terminalen i Qalandia. När jag kommer dit möter jag en folkmassa; alla ser ut att vara både stressade och trötta på att stå i dessa långa köer, dag in och dag ut. Man kan höra folk prata om soldaterna:
- vi tar denna kön, den går snabbare, soldaten ser schyst ut, den andra släpper inte igenom någon.
Efter att ha satt mina väskor på bandet som skjutsar dem igenom en röntgenmaskin och själv passerat metalldetektorn samt visat mitt pass för en kille som inte är äldre än 20 år ,blir jag viftad att gå - jag har fått lov att gå ut.
Checkpointen/ terminalen är omringad av järnridåer och stängsel, det ser därför ut som om man passera gränsen till ett helt annat land. Nej, jag tar tillbaks det, det ser mer ut som ett fängelse, där fångar ska ta sig från ett ställe till ett annat. Ja, det är den närmaste beskrivningen jag kan komma på. Det palestinska folket bor i ett stort fängelse där ockupationsmakten konstant kontrollerar och förnedrar varenda människa.
När jag väl tar mig ut från checkpointen tar jag bussen till Jerusalem, efter knappt 100 meter ser jag en lång bilkö och flera soldater utspridda som stoppar varje bil. Det är en "flying checkpoint" som skall kontrollera ID-handlingarna igen. En soldat tar sig in i bussen och läser noggrant igenom alla ID-handlingar i bussen vilket tar ungefär 20 minuter. Kontroller görs för att endast de som har blåa Jerusalem ID kort får resa vidare, de andra får gå hem igen.
Byn Ram har tidigare varit en stor ekonomisk knutpunkt, men på grund av muren har folk flyttat ut från byn för att kunna behålla sitt identitetsskort som gäller i Jerusalem. Ram ligger knappt en halvtimmes bilkörning från Jerusalem men för att ta sig in kan det ta upp till två timmar. Ibland stänger de checkpointen vilket innebär att ingen kan ta sig in i Jerusalem på flera timmar och ibland dagar. Att planera sin vardag är inget som det palestinska folket kan göra eftersom man konstant måste anpassa sig till ockupationsmaktens regler.
Förutom checkpointen som man ska gå igenom är vägen till Jerusalem svår att köra då det är en smal, ej asfalterad väg med många stora gropar och skarpa kurvor. När man passerar "gränsen" in till Jerusalem förändras vägen och övergår till en asfalterad väg utan några gropar.
Jag blir så arg varje morgon när jag får se hur folk blir behandlade. Det palestinska folket lever under fruktansvärda förhållanden och blir illa behandlade varje dag. De blir behandlade som om de vore fångar i sitt eget hemland.
Jasmin Daoudi
Foto: Yvonne Fredriksson
Omvärldens ansvar - allas vårt ansvar
Det är nu 60 år sedan FN beslutade om en delning av Palestina och det är 59 år sedan mer än 700 000 palestinier drevs på flykt från sitt hemland.
Det är i år 40 år sedan Israel inledde sin militära ockupation av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem.
Och fortfarande har de stater som fattade delningsbeslutet och som ingår i FN inte tagit sitt ansvar för att implementera en enda av alla de resolutioner som antagits under årens lopp.
Jag trodde inte att vi skulle behöva höra en gång till ?vi visste inget ? vi kunde inget göra?
Jag är ganska säker på att det som idag sker i Gaza och som sannolikt kommer att sprida sig till Västbanken, hade kunnat undvikas om FNs medlemsstater tagit sitt ansvar och följt de regler och lagar för internationellt samarbete som de varit med och instiftat.
I januari 2006 genomförde palestinierna ett demokratiskt val som hela världen stödde. Sveriges nuvarande utrikesminister Carl Bildt sade vid sin hemkomst från Palestina att valet genomförts på bästa möjliga sätt. Men när det sedan visade sig att Hamas vunnit valet, drog sig hela omvärlden undan. Precis som efter valet i Algeriet så ogillade omvärlden resultatet och i stället för att acceptera valresultatet så bojkottades landets regering.
Efter omvärldens beslut om bojkott samlade sig palestinierna än en gång och lyckades bilda en samlingsregering med representanter för de olika politiska fraktionerna, men inte ens detta unika samspel accepterades av omvärlden. Inte heller har omvärlden accepterat arabvärldens upprepade fredsinitiativ där Israel garanteras fred med hela arabvärlden om ockupationen upphör.
Bojkotten, sveket från omvärlden tillsammans med den svåra ekonomiska situationen, instängdheten, ständiga attacker från den israeliska armén, mark som konfiskeras, hus som rivs och muren som nu finns över stora delar av Västbanken gör att det palestinska samhället idag står inför en total kollaps och håller på att falla samman.
Och nu gör detta instängda, slagna folk i Gaza samma sak som på så många andra ställen i världen som inte lyckats besegra sin fiende och förtryckare; de vänder sig mot varandra och slåss inbördes. Man slås ganska snabbt av en tanke och fråga; i vems intresse sker detta? Är det så att västvärlden inte är genuint intresserade av en demokratisk utveckling i Mellanöstern? Är det så cyniskt att västvärlden menar; låt dom slåss och ta död på varandra för då glömmer dom huvudfrågan, nämligen ockupationen och förtrycket.
Men omvärlden måste vakna och ta sitt ansvar och varför inte göra det nu när det ännu finns tid. Eller är det så att västvärlden i grunden är rasistiska så att 100 000 tals döda i Mellanöstern inte gör något så länge det inte drabbar oss i väst, vår ekonomi och vårt världsherravälde.
Alla västvärldens ord, konventioner, regler och lagar klingar falskt och känns som ord utan innehåll. Det är detta som människor som jag träffat här nere genom åren alltid frågar. Varför är det olika regler för olika stater och människor? Idag känner jag själva ett tvivel gentemot hela FN systemet då jag känner att dessa regler endast används för och gentemot stater som gagnar västs intresse.
Jag vill uppmana Sveriges regering att trycka på så att FNs säkerhetsråd tar sitt ansvar för att skydda den palestinska civilbefolkningen både på Västbanken, i Gaza och Libanon. FN måste också nu, att innan det är allt för sent ta sitt ansvar för att lösa Palestina/Israelkonflikten så att de det äntligen kan bli fred och det palestinska folket slipper undan ockupation och förtryck.
Yvonne Fredriksson
PGS på invigning av kvinnocenter i Abu Diis
Foto: Yvonne Fredriksson
Trots den stora ekonomiska misären som Abu-Disborna lever under, invigdes i går ett kvinnocenter med syftet att kvinnor skall ha ett ställe som de kan vända sig till, umgås med varandra och bland annat lära sig att sy. Det hade samlats ett trettiotal personer för att inviga centret och PGS var så klart på plats tillsammans med representanter från SIDA. PGS har varit med från början och stött projektet med ca 50 000 kr från Palestinainsamlingen.
Kvinnocentret har redan 21 medlemmar och alla är mycket entusiastiska och glada över att de har fått ett ställe dit de kan gå för att umgås med sina vänner. Det är särskilt svårt för kvinnor i Abu-Dis att hitta ett ställe där de kan umgås, så detta projekt är mycket viktigt. De 21 medlemmarna undervisas av en kvinna som har studerat till sömmerska och hon är väldigt stolt över att få dela med sig av sina kunskaper. Hon ser mycket optimistiskt på projektet och är övertygad om att antalet medlemmar kommer att växa. Det enda problem hon nämner är att få tag på användbart tyg som de kan andvända i kvinnocentret, därför har de hittills använt sig utav tyg som de olika kvinnorna har haft hemma och sådant de har hittat hos de olika familjerna som är medlemmar i kvinnocentret.
Abu Dis är en by utanför Jerusalem i Palestina på den av Israel ockuperade Västbanken. Befolkningen är omringad av muren som är ca åtta meter hög och ett par kilometer lång och den bevakas hela tiden av israeliska soldater. Alla angränsande vägar spärras av genom checkpoints av israeliska styrkor. Den svåra situation som människorna i Abu-Dis lever i har lett till en mycket hög arbetslöshet eftersom många av dess invånare tidigare jobbade i Jerusalem. Den konstanta militära bevakningen som israeliska militären står för, gör att det helt enkelt är mycket svårt för Abu-Disborna att röra sig. Många av kvinnorna i kvinnocentret berättade att det även kan vara svårt att ta sig in i Ramallah ibland. Trots denna misär som Abu-Disborna lever under, kunde de i alla fall denna kväll se att det fanns många människor som står bakom dem och stödjer dem, vilket ger hopp, glädje och en enorm tacksamhet.
Jasmin Daoudi
Tappa inte perspektiven!
I en intervju i Al-Jazeera häromdagen kommenterade den palestinske informationsministern Moustafa Al-Barghouti det uppblossade våldet på Gaza-remsan. Hans kommentar gick ut på att Israel, likt en fångvaktare, tittar in genom gallret och ser fångarna slåss med varandra.
Liknelsen är mycket träffande. Såväl Västbanken som Gaza-remsan börjar mer och mer likna gigantiska utomhusfängelser. På Västbanken är det särskilt muren, bosättningarna och vägspärrarna som utgör fängelsets murar. Vad gäller Gaza-remsan har Israel dragit tillbaka trupper och avvecklat bosättningar, vilket i sig är bra. Men Israel behåller kontrollen över luftrummet och tillfartsvägarna, vilket gör även Gaza-remsan till något av ett fängelse.
Det konstaterades av Rolf Porseryd på TV häromdagen att omvärlden delvis bär skulden till våldet: Ockupation, isolering samt ekonomisk och politisk blockad har ökat fattigdomen och desperationen till en oerhört hög nivå, till och med mätt med palestinska mått.
Lika viktigt är att konstatera följande. Även om palestinierna i någon mån "skjuter sig själva i foten", som Per Ahlin anför i Dagens Nyheter 14/7, så blir inte ockupationen mer legitim för det. Blockaden av det palestinska folket är lika urbota dum oavsett det interna palestinska våldet, och bosättningarna och muren är lika olagliga som alltid. Och lösningen är de allra flesta fortfarande överens om: Två stater, sida vid sida, inom 1967 års gränser och en rättvis lösning av flyktingfrågan.
Förhoppningsvis tappar inte världens ledare perspektiven utan fortsätter arbeta mot en lösning för framtiden, i stället för att hänga upp sig på tillfälliga interna stridigheter. Att det nu försiktigt talas om FN-trupp i Gaza kan vara en anledning till försiktigt hopp.
Henrik Carlborg
Vice ordf. PGS
Brev från Gaza
My baby son is staying with his grandparents a few blocks away and we can't bring him home because of the shootings. We struggled yesterday to send him some milk. I have to take a blood test and a medical infusion and can't have them. In our quiet street people spend sleepless nights as the sounds of
bullets and bombs are horrific and none stop.
Somebody said that we could mhave defeated Israel with all these arms we apparantly possess! People are being killed in their homes and the level of inhumanity is shocking. A man was thrown to his death from the tenth floor after he was handcuffed.
Wounded soldiers were taken to hospital and there they were followed by masked men and killed in their beds. People talk about insane methods of torture like hitting nails in the knees. One camp says the other camp is of
infidels" Koffar" and it is the holly duty to kill them. The other camp says they are fighting the Nazis. There is so much hatred and tribal calling for revenge. It is not just a political militaristic power struggle.
It is more complex than that. We all have been defeated by Israel and that feeling of humiliation is now venting out agains smaller enemies within ourselves.Israel has further brutalized us through torture and oppression and has caused so much pain and trauma that now, as before, is showing the ugly face of toxic and chronic violence.
We are now like a group of wild cats that once were spoiled and dignified but now caged in and starved. On the political level the leaders look like small players as the big ones are some where else, like Washington, Tel Aviv and Tehran. It increasingly looks like we are just there to be killed by the small and the big so they score against each other with our blood and body. The big question is how many of our leaders know of this?
And if they know, why are they in the game? There seems to be no end to this except of one party breaks the back of the other, which is a recipe for future disasters, or inviting Washington, Tel aviv and Tehran to the Cairo meeting!!
Eyad Sarraj
Israels bortkastade seger
Jag måste erkänna till att börja med att jag inte har hitta på rubriken själv. Den kommer från omslaget på The Economist, 26 maj-1 juni och den syftar givetvis på sex-dagarskriget. Tidningens ledare är som alltid läsvärd, även om man kan ha synpunkter på detaljer. Huvudtesen i ledaren är dock lätt att hålla med om, nämligen att segern i sex-dagarskriget i själva verket har visat sig vara en katastrof för såväl Israel som dess grannar. Katastrofen bottnar i att Israel, berusat av den snabba segern, inte ansåg sig behöva göra några "eftergifter" för fred, som att lämna de ockuperade områdena. Araberna å sin sida var antagligen för stukade och förödmjukade för att vilja förhandla. Bl.a. därför har ockupationen fått fortsätta i 40 år, vilket är "skandalöst" enligt tidningen.
En annan viktig del i ledaren är frågan om hur en lösning av konflikten kan se ut. Tidningen konstaterar att för att det skall bli fred, måste Israel lämna även Västbanken och dela Jerusalem med palestinierna. Tidningen anser vidare att palestinierna måste ge upp drömmen om att återvända och att Israel måste kunna känna sig säkert som en judisk stat. De två sista punkterna förtjänar vissa kommentarer och tillägg. Flyktingar som väljer att inte återvända skall ha rätt till kompensation enligt resolution 194 och Israel som "judisk stat" skall naturligtvis inte diskriminera icke-judiska medborgare.
Icke desto mindre så är alla, på pappret, överens om huvuddragen i lösningen som The Economist presenterar. Tankarna känns igen från Arabförbundets Beirutinitiativ och det s.k. Genèveinitiativet för några år sedan, där några högt uppsatta israeler och palestinier lyckades förhandla fram en lösning. "It's not rocket science" konstaterar tidningen.
Henrik Carlborg
Vice ordf. PGS
Gaza i brand igen
Så har återigen helvetet brutit lös i Palestina. För Ehud Olmerts del är det dock välkommet; återupptagna stridigheter är ett sätt för honom att komma undan vardagens svårigheter. Och dessa svårigheter är många:
- En enig arabvärld, som sluter upp bakom Beirutinitativet, talar om en lösning grundad på folkrätt och förhandlingar. Dessa kan inte ignoreras utan att Israel framstår som fredens fiende.
- En palestinsk enhetsregering, med ett demokratiskt mandat, kan inte ignoreras utan att Israel framstår som inte bara fredens, utan också demokratins fiende.
- Till råga på allt har Olmert utpekats som huvudansvarig för förra årets fiasko i Libanon. Hans popularitet är extremt låg bland israeliska väljare.
Så stridigheterna i Gaza är en skänk från ovan för Olmert. Återigen kan araberna utpekas som fiender, så att Israel slipper fredsförhandlingar - sådana måste undvikas, för att Israel skall vinna tid för att bygga fler bosättningar, mera mur och fler vägar som bara israeler får använda. Dessutom kanske israelerna nu håller ihop mot en yttre fiende och slutar kräva Olmerts avgång.
Mönstret känns igen. Vid flera tillfällen tidigare har Israel stoppat en hotfull fredlig utveckling genom att se till att stridigheterna blossar upp igen. Förra året, till exempel, dödades inte en enda israel i angrepp som utgick från Gazaremsan under första halvan av året. Tillfångatagandet av en israelisk soldat blev en välkommen ursäkt att hålla kriget vid liv. Längre tillbaka kommer vi ihåg sommaren 2002, när en längre tids lugn avbröts av ett israeliskt bombanfall mot ett palestinskt bostadsområde, där flera civila dödades. Måtte bara palestinierna bibehålla sitt lugn och inte spela israelerna i händerna.
Henrik Carlborg
Vice ordf. PGS
Olmerts sista dagar
Det vi nu bevittnar är möjligen Ehud Olmerts sista dagar eller veckor som israelisk premiärminister. Att han har gjort ett så dåligt jobb hänger dock inte enbart ihop med hans bristande kompetens. Faktum är att jobbet som israelisk premiärminister i princip är omöjligt. Detta på grund av de inneboende motsättningarna i Israel, ideologin på vilken staten bygger samt den allmänna opinionen. Här är ett axplock:
Israel stoltserar med sina väpnade styrkor, som många upplever vara de bästa i världen. Samtidigt har Israel en bild av sig självt som litet, utsatt och hotat. En enda vinglig Kazzam-raket, eller en sten kastad av en tolv-årig pojke, räcker för att skrämma vettet ur hela landet.
Israel skryter med att landet skulle vara en demokrati. Samtidigt diskrimineras arabiska medborgare i Israel, och många judiska israeler skulle gärna se att de berövades sitt medborgarskap och deporterades. För att inte tala om Israels systematiska försök att bomba sönder Palestinas och Libanons framväxande demokratier.
Israel säger sig vilja ha fred och påstår sig till och med vara för en palestinsk stat. Samtidigt vägrar Israel dra sig tillbaka från de ockuperade områdena, vilket alla vet är en förutsättning för fred. Dessutom bygger Israel ut bosättningarna på ockuperat område, vilket alla vet förstör förutsättningarna för en palestinsk stat.
Enligt sionismen, den statsbärande ideologin, tillhör landet judarna på grund av judisk närvaro i landet för tusentals år sedan. Samtidigt förnekas palestinier rätten att återvända efter knappt 60 års frånvaro trots att många har papper på att de ägt hus och andra egendomar i det som nu är Israel.
Många åberopar FN:s delningsplan från 1947 som folkrättslig grund för staten Israels existens. Samtidigt bryter Israel mot delningsplanen, liksom mot i stort sett all annan folkrätt som är tillämplig.
Många länder saluför sig som ?kontrasternas land?, men frågan är om inte Israel tar priset. Och det är dessa Israels kontraster som en israelisk premiärminister på något sätt måste navigera sig fram genom. Förhoppningsvis kommer kontrasterna att jämna ut sig i ett framtida Israel, vars invånare har en nykter syn på både landets förtjänster och landets brister, dess rättigheter och dess skyldigheter, och där man både är stolt över sitt land men också förstår vilken katastrof dess tillkomst var för palestinierna. I detta mer sansade Israel kommer det också att vara lättare att vara premiärminister.
Henrik Carlborg
Vice ordf. PGS
Blogg nr 20 "Resan" är slut
Foto: Arne Malmgren
Vår "resa" har varit tuff, sorgsen, fruktansvärt tragisk, spännande, intressant, tänkvärd och med ett par solglimtar. Statslösa palestinska barn misshandlas, förnedras, skjuts och torteras.
Kan vi tillsammans ge dem hopp om en bättre framtid?
Våra berättelser kommer att ligga till grund for en rapport som förhoppningsvis skall vara klar till seminariet på Sjöviks folkhögskola den1-3 juni 2007.
Birgitta och Arne
Blogg nr 19 Pojkstreck i Bidu
Muhammed 13 år. Foto: Arne MalmgrenDen palestinska byn Bidu ligger mellan Ramallah och Jerusalem. Runt Bidu finns det fem israeliska bosättningar och muren/säkerhetsstängslet har skurit av två tredjedelar av bybornas odlingsmarker. Den palestinske pojken Mohammed, 13 år gammal, från Bidu berättade följande för oss. Den 7 februari 2007 gick han tillsammans med fyra kamrater till det israeliska säkerhetsstängslet som är uppsatt 500 meter från hans hem. Han och kamraterna började att kasta sten mot en israelisk militärjeep som körde på den andra sidan stängslet. Jeepen kom kort därefter in i deras område och grep dem. Mohammed försökte att springa, men det var regnigt och halt så en israelisk soldat hann upp honom. Soldaten slog honom i huvudet och förde honom försedd med ögonbindel, hand- och fotfängsel till militärjeepen.
Soldaten fortsatte att slå honom inne i jeepen. Han förhördes om varför han kastade sten och vem som sänt honom att göra detta. Mohammed erkände att han kastat sten. Han och kamraterna placerades därefter tillsammans med äldre fångar i ett stängt rum. Vakterna hotade med att ge dem stryk om de inte var tysta, därför vågade han inte saga ett knyst för han var mycket rädd. Hela tiden tänkte han på sin mamma och sina syskon. De fick dålig mat och de hade bara ett tunt underlag på cementgolvet att ligga på. Det var februari manad och mycket kallt och regnigt. Där tillbringade han sju dagar och fördes sedan till ett fängelse i Israel nära Tel Aviv.
Efter ytterligare sju dagar togs han till den israeliska militärdomstolen Ofer, där domaren beslutade om ytterligare utredning. Det var först nu som han fick möta sin advokat. Sju dagar senare ställdes han inför militärdomstolen igen och dömdes till 21 dagars fängelse och 1500 shekel i böter for att ha kastat fem stenar. Ingen i hans familj fick tillstånd att besöka honom i det israeliska fängelset. Hans far kom till rättegången, men fick inte tala med honom.
Anledningen till att han och kamraterna kastat sten var att "vi ville göra lite bus".
Birgitta Elfström och Arne Malmgren
