Israels bortkastade seger
Jag måste erkänna till att börja med att jag inte har hitta på rubriken själv. Den kommer från omslaget på The Economist, 26 maj-1 juni och den syftar givetvis på sex-dagarskriget. Tidningens ledare är som alltid läsvärd, även om man kan ha synpunkter på detaljer. Huvudtesen i ledaren är dock lätt att hålla med om, nämligen att segern i sex-dagarskriget i själva verket har visat sig vara en katastrof för såväl Israel som dess grannar. Katastrofen bottnar i att Israel, berusat av den snabba segern, inte ansåg sig behöva göra några "eftergifter" för fred, som att lämna de ockuperade områdena. Araberna å sin sida var antagligen för stukade och förödmjukade för att vilja förhandla. Bl.a. därför har ockupationen fått fortsätta i 40 år, vilket är "skandalöst" enligt tidningen.
En annan viktig del i ledaren är frågan om hur en lösning av konflikten kan se ut. Tidningen konstaterar att för att det skall bli fred, måste Israel lämna även Västbanken och dela Jerusalem med palestinierna. Tidningen anser vidare att palestinierna måste ge upp drömmen om att återvända och att Israel måste kunna känna sig säkert som en judisk stat. De två sista punkterna förtjänar vissa kommentarer och tillägg. Flyktingar som väljer att inte återvända skall ha rätt till kompensation enligt resolution 194 och Israel som "judisk stat" skall naturligtvis inte diskriminera icke-judiska medborgare.
Icke desto mindre så är alla, på pappret, överens om huvuddragen i lösningen som The Economist presenterar. Tankarna känns igen från Arabförbundets Beirutinitiativ och det s.k. Genèveinitiativet för några år sedan, där några högt uppsatta israeler och palestinier lyckades förhandla fram en lösning. "It's not rocket science" konstaterar tidningen.
Henrik Carlborg
Vice ordf. PGS
Gaza i brand igen
Så har återigen helvetet brutit lös i Palestina. För Ehud Olmerts del är det dock välkommet; återupptagna stridigheter är ett sätt för honom att komma undan vardagens svårigheter. Och dessa svårigheter är många:
- En enig arabvärld, som sluter upp bakom Beirutinitativet, talar om en lösning grundad på folkrätt och förhandlingar. Dessa kan inte ignoreras utan att Israel framstår som fredens fiende.
- En palestinsk enhetsregering, med ett demokratiskt mandat, kan inte ignoreras utan att Israel framstår som inte bara fredens, utan också demokratins fiende.
- Till råga på allt har Olmert utpekats som huvudansvarig för förra årets fiasko i Libanon. Hans popularitet är extremt låg bland israeliska väljare.
Så stridigheterna i Gaza är en skänk från ovan för Olmert. Återigen kan araberna utpekas som fiender, så att Israel slipper fredsförhandlingar - sådana måste undvikas, för att Israel skall vinna tid för att bygga fler bosättningar, mera mur och fler vägar som bara israeler får använda. Dessutom kanske israelerna nu håller ihop mot en yttre fiende och slutar kräva Olmerts avgång.
Mönstret känns igen. Vid flera tillfällen tidigare har Israel stoppat en hotfull fredlig utveckling genom att se till att stridigheterna blossar upp igen. Förra året, till exempel, dödades inte en enda israel i angrepp som utgick från Gazaremsan under första halvan av året. Tillfångatagandet av en israelisk soldat blev en välkommen ursäkt att hålla kriget vid liv. Längre tillbaka kommer vi ihåg sommaren 2002, när en längre tids lugn avbröts av ett israeliskt bombanfall mot ett palestinskt bostadsområde, där flera civila dödades. Måtte bara palestinierna bibehålla sitt lugn och inte spela israelerna i händerna.
Henrik Carlborg
Vice ordf. PGS
Olmerts sista dagar
Det vi nu bevittnar är möjligen Ehud Olmerts sista dagar eller veckor som israelisk premiärminister. Att han har gjort ett så dåligt jobb hänger dock inte enbart ihop med hans bristande kompetens. Faktum är att jobbet som israelisk premiärminister i princip är omöjligt. Detta på grund av de inneboende motsättningarna i Israel, ideologin på vilken staten bygger samt den allmänna opinionen. Här är ett axplock:
Israel stoltserar med sina väpnade styrkor, som många upplever vara de bästa i världen. Samtidigt har Israel en bild av sig självt som litet, utsatt och hotat. En enda vinglig Kazzam-raket, eller en sten kastad av en tolv-årig pojke, räcker för att skrämma vettet ur hela landet.
Israel skryter med att landet skulle vara en demokrati. Samtidigt diskrimineras arabiska medborgare i Israel, och många judiska israeler skulle gärna se att de berövades sitt medborgarskap och deporterades. För att inte tala om Israels systematiska försök att bomba sönder Palestinas och Libanons framväxande demokratier.
Israel säger sig vilja ha fred och påstår sig till och med vara för en palestinsk stat. Samtidigt vägrar Israel dra sig tillbaka från de ockuperade områdena, vilket alla vet är en förutsättning för fred. Dessutom bygger Israel ut bosättningarna på ockuperat område, vilket alla vet förstör förutsättningarna för en palestinsk stat.
Enligt sionismen, den statsbärande ideologin, tillhör landet judarna på grund av judisk närvaro i landet för tusentals år sedan. Samtidigt förnekas palestinier rätten att återvända efter knappt 60 års frånvaro trots att många har papper på att de ägt hus och andra egendomar i det som nu är Israel.
Många åberopar FN:s delningsplan från 1947 som folkrättslig grund för staten Israels existens. Samtidigt bryter Israel mot delningsplanen, liksom mot i stort sett all annan folkrätt som är tillämplig.
Många länder saluför sig som ?kontrasternas land?, men frågan är om inte Israel tar priset. Och det är dessa Israels kontraster som en israelisk premiärminister på något sätt måste navigera sig fram genom. Förhoppningsvis kommer kontrasterna att jämna ut sig i ett framtida Israel, vars invånare har en nykter syn på både landets förtjänster och landets brister, dess rättigheter och dess skyldigheter, och där man både är stolt över sitt land men också förstår vilken katastrof dess tillkomst var för palestinierna. I detta mer sansade Israel kommer det också att vara lättare att vara premiärminister.
Henrik Carlborg
Vice ordf. PGS